Fri frakt på alla beställningar över 1000 SEK inom Sverige

Ärftlig prematuritet

Hej,

Jag heter Madelene och är 27 år gammal, bor just nu på västkusten, kommer ursprungligen från svenska skärgården Blekinge och är gravid med vårt första barn. Vi har beräknat förlossningsdatum mellan 6-21 januari, varför ett sådant datum kanske du undrar? Jo, jag har ärftlig prematuritet från min fars sida. Han var för tidigt född när han föddes på 50-talet och alla vi tre syskon har haft relation till det när vi föddes. Jag är född 93 och även om min mamma var fullgången med mig, var jag 3 veckor tidig kroppsmässigt. Så därför vet vi att vår bebis kan komma redan före vecka 37, även om vi hoppas på vecka 38-39, bara för att se till att lillan får den bästa möjliga starten. Dessutom skulle det vara trevligt att börja år 2021 med en bebis, önsketänkande, haha. Så glad att jag får vara med och berätta om vår historia så här långt!

Eftersom jag föddes för tidigt har mitt BMI alltid varit lågt, jag var en liten bebis och jag har varit smal i hela mitt liv, fram tills nu är jag fortfarande smal men inte som innan min graviditet. Nu har jag gått upp 15 kg under denna graviditet vilket är fantastiskt! Från att aldrig kunna passera 49 kg har jag gått från 46-61 kg och jag har aldrig varit friskare. Jag är 168 cm, för de som vill ha detaljerna. Utifrån det BMI jag hade när jag blev gravid har jag varit en av mammorna som blir kallad till en extra tid hos läkare i vecka 32, de gör detta för att se till att bebisen växer som den ska och att allt är bra. Jag blev så glad när jag fick se att vår bebis mår perfekt och även om den lilla är mindre i storleken är vi båda friska. Hon sa också till mig att jag skulle förbereda mig för träningsvärkar och se till att hålla ett öga på dem med en timer för att se till att de inte eskalerar, så jag har börjat packa väskorna för vi vill inte ha den stressen om förlossningen börjar tidigare än vi först trodde. Jag fick en braxton hicks-sammandragningar 29 novemberth, det var inte lika smärtsamt som det var chockerande. Jag var inte beredd på känslan, den varade bara i 30-40 sekunder, vilket var bra, det är skönt att veta hur det känns så jag har lite koll på vad det är när det kommer.

Som jag skrev innan jag är friskare än någonsin. Mina vitals har aldrig varit perfekta förrän nu när jag är gravid, så den här graviditeten visade sig vara precis vad min kropp behövde för att komma på rätt spår hälsomässigt, det är verkligen häftigt att se vad våra kroppar kan göra! 

Jag har haft en väldigt enkel graviditet. Jag hade inget illamående på morgonen eller några andra "symtom", vilket fick mig att känna mig konstig i början, för allt jag har sett och hört är att alla får illamående på morgonen eller åtminstone huvudvärk, vilket jag inte fick. Det fick mig att känna att jag inte var normal tills min barnmorska sa till mig att vissa mår bra under hela graviditeten, det var lugnande. Det enda jag har varit är trött, speciellt när bebisen växer mycket, som att jag kan äta frukost och sedan bara behöva lägga mig och ta en tupplur, det har aldrig hänt förut. Ledsmärtor är något jag har haft sedan vecka 26, men jag kan inte klaga riktigt då det inte är så illa, bara när jag har sovit i en position för länge, för då kan jag knappt stå utan att nästan gråta. Nu har jag börjat få lite svullnad runt anklarna när jag sitter eller står för länge, mestadels varnar kroppen mig när det är på väg att hända så att jag kan röra mig eller sätta upp fötterna. Jag trodde aldrig att det skulle vara så här bekvämt att vara gravid!


Jag lider också av ångest vilket gjorde de första 20 veckorna läskiga, eftersom jag inte riktigt kunde känna att bebisen rörde sig ännu och jag fick även en liten blödning i vecka 9 vilket satte igång min ångest ganska illa. Jag ringde en sjuksköterska och fick veta att det var helt normalt, tydligen kan man blöda lite i vecka 9-12 och vecka 20 när livmodern expanderar vilket jag inte visste innan de sa till mig, jag önskar att jag gjorde det. Jag blev tillsagd att alltid ringa eftersom det tillsammans med smärta eller en större blödning kan vara tecken på något värre. Min ångest lugnade ner mycket när jag började känna att bebis rörde sig i vecka 20, för då visste jag säkert att den lilla levde och där. Den dåliga sidan är att ångesten kommer tillbaka, speciellt när bebisen växer, då har lillen gett den här mamman några gråa hårstrån, vilket inte uppskattas... För att vår bebis tycker att det är roligt att skrämma mamma genom att inte röra på sig som det brukar... Det är då papper med "10 rörelser på 2 timmar" kommer väl till pass, eller att ringa barnmorskan, för vanligtvis när jag gör det bestämmer sig bebisen för att röra sig som en galning. En sådan rackare, inte ens ute ur livmodern än och spelar ett spratt! Nu är bebisen så stor att jag kan känna varje rörelse tydligt så det är inte så läskigt längre.

Sedan oktober har min mjölk kommit in, vilket var en sådan överraskning först! Jag visste inte alls vad jag skulle göra, jag kände bara att min stickade tröja blev blöt och tog av den bara för att se två fläckar, haha. Ringde barnmorskan och blev tillsagd att lämna den och bara inte röra annars kunde jag börja producera och trigga min kropp. Det är ganska bra att veta att det fungerar än så länge, eftersom min plan är att amma, jag har köpt en pump och flaskor också ifall de skulle bli ömma, om jag är för trött ibland så att min fästman kan ta över eller om jag inte kan amma. Jag förbereder mig för att amma, men jag känner mig också okej (just nu) om jag inte kan. Det är inget fel med flaskmatning alls och det bör aldrig ses ner på. 

Just nu läser vi mycket och tittar på videor om profylax eftersom det är det vi främst kommer att använda under min förlossning. Jag är rädd för nålar så epidural är egentligen inget jag överväger, också för att jag vet att förlossningen kan bli längre och mitt sinne säger ett stort "nej" till den. Jag försöker dock hålla ett öppet sinne för om barnmorskan av någon anledning säger att det skulle hjälpa, kan jag tänka om. De är proffs och jag kommer att lita på att de vet hur de kan hjälpa mig att föda säkert och så att vi får ett friskt barn. Blev tillsagd av min barnmorska att lita på mina instinkter, om något känns fel så ska jag säga det och stå på mig så kommer de att lyssna och se till att min fästman talar för mig också. Jag är verkligen glad att jag har haft ett så fantastiskt stödsystem under den här graviditeten, min fästman är en på miljonen. Han har varit så stöttande under hela den här upplevelsen, tittat på mig med så mycket kärlek, sagt till mig att jag är vacker och alltid kysst magen god morgon och hejdå innan han åker till jobbet (vilket väcker bebis men det är okej, haha, de fick en rutin pågår). Kunde inte begära en bättre start på moderskapet, nu väntar vi bara på att vår lilla ska komma och göra oss sällskap, jag vet att det kommer att bli en berg-och-dalbana, men vi kommer att göra det tillsammans! 

Lämna en kommentar

Var god observera att kommentarer inte publiceras förrän de har blivit godkända